PROLOG
uppläst vid invigningen av Bygdegården
i Wasselhyttan den 26 okt 1922.
Det fanns en tid då mörka skogar täckte
den bygd vi har omkring oss har,
blott skogens vilddjur sina ramar sträckte
mot det liv som här dess offer var.
En ensam vandrare, vid älvens vatten,
kom gående bland sten och barr.
En yxa utav sten, var största skatten,
utav de redskap, som han med sig bar.
Hans blick är spejande, han nästan glider
på skinnomhöljda fötter hän.
Och i sin hjärna tankarna han smider
och söker sig ett skydd, bland skogens trän.
Här fann han sjö med vassbevuxna stränder,
där näckros flöt på vågens kam.
Ja, här fanns sav och fräkenväxta ängder,
där lom och änder smattrade och sam.
Här bullrar orren uti furans krona,
här tjädern ses i skogens vrår,
och hjerpfar visslar lockton till sin hona,
där han sig gömmer i de täta snår.
Och fink och siska glatt här höres sjunga
sin sång, och berget eko ger.
Och duvan kuttrar kärligt för de unga
små barnen, hon i boet hos sig ser.
Här höres forsens monotona brusning,
när den vid stupet störtar ned.
Här höres skogens vemodsfulla susning
och trastens drillar efter gammal sed.
Här brummar björn och vargen hungrig ryter,
sin lya räv och lo har byggt.
Och älgen fram sig uti skogen bryter,
och haren skuttar misstänksamt och skyggt.
Här såg han berg, där malmens gångar lyste
blott täckt av mjuka mossans gröna flor,
och bäckens språng då den vid stupet yster
sin spegel krossar, och på färden for.
Här såg han ängder lämpliga att brännas
och odlas, i den mörka skog,
här må för torftig föda icke sörjas,
nej, här finns bröd och livets nödtorft nog.
Tider sen hava förrunnit
bygden har odlats.
Bonden en stenig åkerteg plöjer
och glesnat har skogarnas trän.
Kummel vid kummel nu hjässorna höjer
av stenar dem bonden ur åkern bröt hän,
bruten den är utur mo och morän.
Bergsmannen makar sin brasa,
gruvorna brännas,
rökvalv och kådlukt mot himmelen stiger
från brasor av väldiga trän.
Bergen sig splittrar och malmiga sliger
lossna från klyftorna, och ångan så frän
fräser i djupet, där malmen bryts hän.
Malm uti gropar nu smältes,
Hedningablästern,
suckar och viner, osmundsjärn flyter
som långmjölk ur groparna fram.
Fast kolen från skogen här icke tryter
och mäktiga malmer i bergen man fann
sin tarvliga bärgning bergsmannen vann.
Hyttornas tid är nu kommen.
Bergsmansfamiljer
samlas på "kransen", malmen man bokar
om kvällen vid masugnens sken.
Sagor och sägner, man gärna här kokar
men's hyttkarlen knogar med kol och med sten
och blåröda lågor kasta sitt sken.
Smeder i skjortor av blaggarn:
svartepetter lika,
bänder och bryter med spett och med tänger,
vattenhjul skvalpa, formarnas sång,
eldflammor jaga och dambordets stänger
av kaspojkar ryckes med bänd och med bång
och hamrarna sätta genast i gång.
Hamrarna dunka mot städet.
Färsksmältor vändas,
smederna starka och deras drängar,
de smida den nu till en stång,
som sedan skall säljas och bytas mot pengar
sen den blivit forad på vägen så lång
och hamnat i handlarn's händer en gång.
Den tid nu kommit har, då jorden
ej mera redes med en krokig rot,
nej, bonden med sin starka hand bak plogen
nu plöjer den så djupt och fort.
Och slagans dunk ej mera höres
från logen uti kall och stjärnklar natt.
Men vi av tröskverkssurr och buller störes,
och motorn hostar likt ett skratt.
Dock, motorns hostningar försvinner
och forsens krafter nu allt mera förs
på trådig väg den nu allt mera rinner
till bygden ut fast den ej hörs.
Och snart finns "ström" i varje koja,
såväl som uti rikemannens hus.
Och bygdehemmens trevnad skall den höja
och lämna där sitt klara ljus.
Ej mer man lägger klövjesadel
på magert ök och ut på skogstig drar.
Nej, nu man reser fort och utan tadel
blott gummihjul och luft man har.
Och blanka järnvägsskenor binda
tillsammans både land och stad och ort,
så ångans häst kan sina fötter linda
på dem, och flytta oss så fort.
Och vill man bud till vänner sända
budkavlebud man sänder icke mer,
men fattar luren uti trådens ändahallå!
Och blixtsnabbt svaret ger.
Och mycket som ej våra kära
i en förgången tid förstod sig på
vi ha, samt mycket utav dem att lära
om lyckan i vår bygd vi skola nå.
Och må vi lära oss att vörda
den släkt, här kämpade och stred och led,
ty tegen, som de bröto, nu vi skörda
och för vår Gudatro de stred.
Flögfors den 26 Okt. 1922. K-E Falk
Föreningskontakt: Lars Erik Persson